En inte speciellt duktig biodlares funderingar om
kemifria alternativ mot varroa.

 

Som nybörjare/biägare, försöker jag att sammanställa någon form av grund för hur vi, min fru och jag, ska bete oss nu när varroa har hittat även till oss. Det finns massor av uppsatser att läsa, det mesta förhoppningsvis välgrundad fakta, om hur bin, och framför allt biodlaren, beter sig när varroa besöker hans/hennes kära bigård. 
 
Läser jag alla rapporter i Bitidningen, blir en sammanfattning av kemifria alternativ ungefär såhär:

Många rapporter från runt om i världen hävdar att liten cellstorlek hjälper bisamhällen att själva klara av varroa, under förutsättning att inte kuporna står alltför tätt så att reinvasion av varroa från mindre tåligt samhälle knäcker även ett i princip tåligt samhälle (som förefaller ske vid ’officiella’ försök). Och i en artikel i ADIZ/db/IF 1/2004 sid 7, har Jasna Kralj och Stefan Fuchs jämfört flygbeteendet mellan varroainfekterade bin och bin som inte är infektekterade med varroa.

(ÖVERSÄTTNING  av artikel  ur ADIZ/db/IF  1/2004  sid 7 Verhaltensänderungen bei infizierten Sammelbienen.

Översättare: Sven Kivling)  

"Beteendeförändringar hos infekterade bin.  

Jasna Kralj och Stefan Fuchs har jämfört flygbeteendet mellan varroainfekterade bin och bin som inte är infektekterade med varroa. Tid för varje flygning liksom återflygning till kupan jämfördes. Härvid visade det sig att infekterade bin var två gånger så lång tid utanför kupan jämfört med de ickeinfekterade bina och dessutom behövde signifikant längre (tid, ö. a.) för samma flygsträcka tillbaks till kupan. Även vid hemflygningen (hemhittandet) fanns det skillnader. De infekterade bina flög jämfört med ickeinfekterade bin två gånger så ofta fel och in i en uppställd attrapp av flustret i stället för till det rätta flustret. Försök under år 2001 visade att 23 % av dragbina inte återkom till sin kupa och därigenom signifikant infekterade mer. År 2002 fanns det ingen skillnad mellan infekterade och ickeinfekterade bin med avseende på återkomst till kupan men en förlust på 14,7 % av kvalstren. Försöken visade tydligt att dragbinas beteende ändrade sig på grund av infektionen. Den längre flygtiden kan förklaras med en sämre hemflygningsförmåga och därmed också en större risk för felflygning. För det samhället betyder detta beteende en minskning av nedfallet och därmed vidare en resistensmekanism mot varroa."

     Alla dessa rapporter kan inte vara rosa sagor. . .?

  

Med hel nätbotten förefaller klantiga kvalster trilla ut ur kupan och inte kunna klättra in igen.

 

Att plocka bort drottningen i några dagar verkar uppenbarligen så, att kvalstret saknar drottningens starka feromon och söker sig till något annat ställe med mera feromon = mera yngel att föröka sig i.

 

Lång yngelfri period vintertid (som mörka nordiska bin har) tycks ge svagare tillväxt av varroa än hos bin som ynglar nästan hela året.

Bisamhällen som övervintrar med enbart eller större del egen honung mot  mängden socker, klarar sig, enligt rapporter, bättre än bin som enbart invintrats på socker. Att ’dra in’ socker sliter naturligtvis på våra ’vinterbin’ och deras egen honung innehåller rimligen mineraler och annat som bisamhället behöver.  

 

Professor David DeJong, Sao Paula universitet, Brasilien, förefaller hävda att han noterat färre varroa i celler med liten cellstorlek (4,8-4,9) än i celler med ’europeisk’ cellstorlek (5,2+). Han har även visat att om det finns flera cellstorlekar i yngelrummet, (inte nödvändigtvis drönare) föredrog varroan de större cellerna för sin förökning. I American Bee Journal har han skrivit: "Motståndskraft mot varroa finns förmodligen i många bisamhällen, men de måste tillåtas visa motståndskraften. Olyckligtvis är människan alltför kvick att behandla bin, och denna brådska kan störa naturens gång, till skada för bina." 

"Dr. DeJong of Sao Paula University has been quoted in the American Bee Journal as saying, "Resistance to varroa is probably present in many bee populations, but they must be allowed to express it. Unfortunately humans are extremely quick in treating bees, and in their rush to do so can interfere with nature to the bees detriment."

 

I novembernumret 2004 (Nr 6, sid 32) av Gadden finns en artikel om den i Österrike mycket välkände krainerodlaren Harald Singer. Under rubriken: "Liten cellstorlek" står: "Han (Harald Singer) arbetar dessutom med liten cellstorlek på vaxkakorna, vilket enligt honom är ett sätt att bekämpa varroan. Här i Sverige har ju detta varit ganska omdiskuterat men det resultat Harald har sett hos bina har varit överlag positiva, sett både till minskad varroaförekomst men även betydligt större antal bin. Det är en ganska lång process att byta cellstorlek då inte alla samhällen klarar av att utveckla den mindre storleken. - - - Genom att själv sköta aveln av Carnicabidrottningar kan han sortera bort drottningar som inte klarar av den omställningen"

 

Det förefaller också (om man ska tro statistik ur BT feb-03 – mars-04) som om bisamhällen som inte vid något tillfälle utsatts för någon form av ’kemisk bekämpning’ tål högre varroatryck utan att duka under. Om jag läser andra rapporter om biodlare som lyckats / inte lyckats, tycker jag mig se en linje som är rätt.

 

Vissa bisamhällen har, enligt flera rapporter, bin som skadar varroa, biter varroa, och kastar ut varroa, stoppar varroa i ’dörren’, öppnar celler med angripet yngel och är duktiga på att städa varandra och kupan. Alla dessa redogörelser av erfarenheter kan inte vara glada lögner?

 

Anna Maurizio, a respected bee scientist, has been quoted as saying, "80% of bee behaviour is learned, 20% is inherited." Whether or not this ratio is correct, or if she was accurately quoted, I do not know, but if we accept that bees can learn, that bees communicate with each other and engage in communal activities, e.g. foraging, comb building, hive defence etc., then this adaptive behaviour hypothesis might have some truth in it.

Hon hävdar alltså att bin troligen kan lära sig att till exempel slåss mot varroa av andra bin i samhället. Kan betyda att ett bisamhälle kan behöva några säsonger för att lära sig att effektivt slåss mot varroa.

 

I en intressant notis berättades om att en biodlare noterade att de samhällen i hans bigård som framgångsrikt krigade ner varroa hade en stark doft eller kallades det kanske för stank.

Min fundering: Det kan knappast i biets miljonlånga överlevnadscykel vara första gången bisamhället var i behov att försvara sig mot inkräktare.

Vissa bisamhällen har, enligt flera rapporter, bin som skadar varroa, biter varroa, och kastar ut varroa, stoppar varroa i ”dörren”, öppnar celler med angripet yngel och är duktiga på att städa varandra och kupan.

Men egentligen är inte mängden varroa som är intressant, utan bisamhällets förmåga att tåla, tolerera, själva ta fajten mot varroa, skada varroa, slänga ut varroa och på andra sätt visar sin förmåga att överleva.  (Som bisamhället måste ha gjort otaliga gånger tidigare under sin mångmiljonåriga kamp  för att överleva, om än mot andra angripare, skalbaggar, spindlar och allt det kan ha varit). Och dessutom finna det samhälle som klarar sig sämst, ett döende samhälles bin söker sig till andra samhällen, ofta med  ’gratispassagerare’ i form av varroa. Och ökar därmed belastningen på de övriga kuporna i bigården.

 Jag har läst att träd kan producera ’motgift’ mot vissa skadedjur/insekter. Varför skulle bin vara mer korkade än träd?

 

För några år sen noterade jag att de bortrensade små morotssticklingar jag med pekfingret ’planterade’ under svartvinbärsbusken, var de enda morötter som inte var angripna av morotsflugan. Svartavinbär har en rätt stark doft. Ingen slutsats om svartavinbär / varroa kan naturligtvis dras. Bara den, att naturen innehåller många hemligheter vi ännu inte har upptäckt, eller tappat bort. Våra förfäder använde naturen till många saker vi i dag måste läsa oss till, men för dem var kunskaperna nedärvda och självklara.

 

Jag tror inte att det räcker med bara ett av dessa sätt som undermedicinen som ska lösa alla problem, men kanske kan flera av modellerna tillsammans (hoppas jag) hjälpa våra mörka bin att klara sig själva enligt ’Naturmetoden’. Eller som någon skrev: ”Det är på tiden att vi hjälper våra bin att klara angrepp istället för att tro att vi kan lösa problemen för våra bin”. (Fritt citerat ur minnet.)

 

"För bevisligen finns det bin som klarar av att hålla varroa på en acceptabel nivå UTAN olika former av kemisk bekämpning (inklusive organiska syror). Varför ser jag inga rapporter om forskning på biodling utan kemikalier.  Eller finns inte tillräckliga ekonomiska bidrag till denna typ av forskning?? Kommer ekonomiska bidrag enbart från kemi-industrin?? Vad används alla forskningspengarna till?"
 

 

     Webbgubbe: Bosse Malmgren. Mail:

 

Bosse Malmgren, en inte speciellt duktig biodlare.

    www.blomsidor.se         Åter till Bisidan 

 

Detta är ANEKDOTEN om bisamhället som inte vill dö.
En inte vidare duktig biodlares stapplande steg.
En inte speciellt duktig biodlares fundering.     Vad biodlingen ställt till för oss . . .   
Upprop: Rädda Läsös mörka bin.  Josef Starks Minnesfond.

Ekologisk, Organisk, Biologisk Biodling. Organic Beekeeping.

Andra åsikter om hur ekologisk biodling kan bedrivas:
Pudersocker – ett sätt att bekämpa Varroa destructor.
Pudersocker eller oxalsyra mot varroa?