Skolklass-4266. Biet.

 

(Ur ”LÄSEBOK FÖR FOLKSKOLAN”, tionde upplagan, fullständigt omarbetad.

Tredje och fjärde årsklasserna. Stockholm. P. A. Norstedt & Söner förlag. Pris inbundna 2 kr. 60 öre. 1908.   --  totalt 1328 sidor.    266. Biet.  Fritt efter olika förf.)

 

(För varje inbundet exemplar, omfattande läsebokens tredje och fjärde årsklasser, som genom Kungl. Ecklesiastik-departementets byrå för folkundervisningen och omedelbart hos aktiebolaget P. A. Norsted & Söner rekvireras för folk- eller småskileseminarierna (statens eller landstingens) eller av skolråd eller styrelse för folkhögskola, högre folkskola, lotsbarnskola, skyddshem, dövstummskola eller skola för sinnesslöa barn,

 

                                                                 betalas 1 Kr. 85 öre. )

 

 266. Biet.

 

Bina hava sedan gammalt hållits som ett slags husdjur. De bli visserligen icke i egentlig mening tama men leva dock endast under människans vård. De förekomma antagligen icke, åtminstone i vårt land, i vilt tillstånd men träffas någon gång förvildade.

 

Bina leva i stora samhällen, en enda bisvärm kan innehålla från tjugo tusen till sextio tusen bin. I varje sådan svärm finnes tre slags bin, nämligen en enda fullt utbildad hona, kallad visen eller drottningen, några hundra hannar, drönare, och resten arbetsbin. Visen är det enda bi, som kan lägga ägg. Drönare förrätta inga arbeten och insamla icke föda ens åt sig själva. Allt arbete inom bisamhället är överlåtet åt arbetsbina, som äro outvecklade honor. Visen har en mörkare, mera glänsande färg och en mera långsträckt kropp än de övriga bina. Drönarna äro klumpigare och hava en mera trubbig, nästan jämntjock bakkropp. Arbetsbina äro de minsta medlemmarna i bisamhället.

 

Arbetsbina och visen hava en gadd, fullsatt med hullingar, som när bina sticka, fastnar gadden kvar i såret. Detta svullnar och värker, emedan en giftig vätska genom gadden sprutan in i såret. Emedan gadden fastnar kvar, skadas det stickande biet så mycket att det dör. Det offrar sålunda sitt liv för försvaret av sitt samhälle.

 

Till bostad åt bina användas ett slags päronformiga, nertill öppna kupor, som äro flätade av halm ha en liten utskärning i undre kanten. De står på ett bräde, som vid den nyssnämnda utskärningen, flyghålet, skjuter fram ett stycke och bildar det så kallade ”flustret”.

 

*       *       *

 

Låtom oss nu följa ett bisamhälles historia! Vi antaga, att det är midsommar. I ett träd se vi en bisvärm sitta som en mörk klunga. Den har nyss flugit ut från en äldre bikupa. Bina klänga fast vid varandra på det sätt, att varje bi med sina två framben hakar fast vid bakbenen på ett ovanför sittande. Om bina nu lämnades åt sig själva, skulle de snart nog söka sig nogon boningsplats i ett ihåligt träd eller under något hustak eller dylikt. För att behålla dem måsta man, som man säger, ”stocka” dem.

 

Detta går så till, att man håller en tom bikupa under svärmen och med en slev eller en vinge varligt för bina ned i kupan. Sedan bina fallit ned i kupan, täckes denna med en botten och välves om och sättes på sin plats. Det är av vikt, att visen kommit med, ty om den icke vore inne i kupan, skulle alla bin störta ut för att söka den, och om de icke funne den, skulle de återvända till den gamla boningen. Har man däremot fått visen med i kupan, stanna bina kvar och börja genast att göra sig i ordning för bosättningen och sina arbeten i det nya hemmet.

 

När arbetsbina begiva sig ut på sin flyttningsfärd, taga de med sig honung för att icke hungra och för att bereda det oumbärliga vaxet under den första tiden. Honungen hava de uppsamlad i en utvidgning av matstrupen, en honungssäck, och vaxet avsöndras i form av små skivor mellan kroppsringarna. Strax efter inflyttningen hänga sig bina i taket i en klunga. De taga vaxskivorna från varandra och blanda dem med sitt spott, varefter de klibba fast dem på deras plats. De bilda först en lodrätt nedhängande skiva med sexsidiga bucklor, som skola passa till de blivande små rören, de s. k. cellerna, som byggas nästan vågrätt ut på båda sidor om bottenskivan. På grund av sin sexsidiga form passa dessa celler fullkomligt intill varandra, utan att något mellanrum uppkommer. Efter några timmar hänga i kupan en av dylika celler bestående kaka av omkring en kvadratdecimeters yta, efter ett dygn är denna ännu större, och ett par andra kakor hänga bredvid.

 

Under tiden hava andra bin undersökt kupans väggar för att se efter, om där finns några springor eller öppningar. Om sådana finnas, begiva de sig ut till hästkastanjer, popplar, stockrosor eller andra växter, som hava klibbiga hartsrika bladknoppar, och samla ett slags kåda, som kallas kittvax, varmed de tillmura alla öppningar utom flyghålet, som lämnas öppet.

 

Men nu måste ny föda och nya byggnadsämnen anskaffas, ty det medförda förrådet är slut. Bina måste därför ut i världen och samla. När de första gången flyga ut, surra de några slag omkring kupan i allt större och större kretsar för att taga märke på kupans läge, så att de hitta hem från sina utfärder, som de ofta utsträcka sig ända till en fjärdedels mil. Under färderna insamla de honung och frömjöl. Honungen uppsuga de ur blommorna med sin sugmun och förvara den i honungssäcken samt utspruta den i därför avsedda celler i kupan. Frömjölet uppsamla de från blommornas ståndare och knåda ihop det till små klumpar, som de fästa vid de båda bakersta benen. Detta frömjöl blandas upp med honung och förvaras även i celler för att användas till föda åt larverna. Vatten hämtas från något närliggande kärr, ty sådant behöves också så väl till dryck som vid beredandet av födan till larverna.

 

Arbetet med att ordna och inreda bostaden samt att insamla föda är sålunda i full gång. Kakorna byggas fulla, så att de nå ända ner till kupans botten. Så snart ett tillräckligt antl celler är färdig, börjar visen att lägga ägg, ett ägg i varje. Härunder ledsagas den av en skara arbetsbin, som passa upp, putsa och förse den med föda. Bredvid varje ägg lägga arbetarna genast en liten hög med vitt mos, berett av honung, frömjöl och vatten. På fjärde dagen framkommer ur ägget en liten ”larv”. Denna förtär moset, rätar ut sig, sträcker fram huvudet och får mera mat av arbetarna.

 

Larven växer mycket hastigt, så att på den sjätte dagen fyller hela cellen. Nu övertäcka arbetsbina cellen med ett lock av vax, och den instängda larven blir ”puppa” där inne. Cellerna äro av två storlekar: i de större uppfödas drönarlarver, i de mindre däremot larver till arbetarbin. På tjugoförsta dagen efter äggläggningen har av puppan bildats ett bi. Nu stötes locket av, och biet kryper ut ur sin cell. De unga arbetsbina deltaga till en början vanligen blott i arbetet inomhus, men efter några dagar begiva det sig ut för att i skog och mark insamla förråd, sedan de liksom de äldre bina noga tagit märke på sitt hem.

 

I början av augusti månad förgöras alla drönarna. En del dödas av arbetsbina, andra drivas ut ur kupan och omkomma av svält. Sedan börjas förberedelserna för den kommande vintern. Med största flit insamlas nu honungsförråd. Är svärmen stark, sätter man en ring av samma ämne som kupan under denna, och även den förses av bina med kakor, som fyllas med honung. Den kan borttagas, och på detta sätt erhåller man honung utan att döda bina. Under vintern sitta bina stilla men falla icke i dvala. De sitta tätt tillsammans i kupans översta del och kunna där bibehålla värmen. Är kölden icke för stark, så arbetas även under vintern med att flytta och ordna förråden.

 

                                            *                    *                    *

 

Så snart våren kommer åter, börjar arbetat på nytt: arbetarna samla honung, och visen lägger ägg. Binas antal ökas mer och mer, och slutligen blir bostaden för trång. Då vidtagas förberedelser för utflyttning. Några celler byggas, som hava en annan form och äro mycket större än de vanliga. Visen lägger i dessa ägg med ett par dagars mellanrum, och de ur dem framkomna larver skötas med synnerlig omsorg och erhålla riklig, särskilt beredd föda av arbetsbina. Sedan larverna blivit puppor, framkommer ur dessa fullt utbildade honor eller visar. Dessa vilja nu avstöta locket men hindras någon tid av arbetsbina. Den gamla visen vill nämligen icke tåla någon annan härskarinna i sin kupa och söka döda den nya men avhållas därifrån av arbetsbina.

 

Den beslutar sig då i stället för att den första vackra dagen flyga ut i spetsen för en skara bin, som följa med för att bilda en ny svärm. Denna sätta sig på en gren i närheten att samla sig. Sedan kommer den att bilda ett nytt samhälle på det sätt, som nyss förut beskrivits. Nu släppes den nya visen fram och får övertaga väldet i kupan. Men om ett par dagar höres ljudet av en ny vise, som vill ut ur sin cell. Och nu upprepas detsamma. Den nya visen, som finns i kupan, begiver sig bort med en skara bin och bilda en s. k. ”eftersvärm”.  Dylika eftersvärmar flyga ofta längre bort än försvärmen och äro mera oroliga, varför man måsta vara försiktigare vid dess ”stockande”. Icke sällan flyger en sådan svärm bort, slår sig ner i något ihåligt träd, en murspringa eller dylikt. Vanligen omkommer den under vintern, ehuru det händer, att en dylik svärm även i vårt land kan bibehålla sig i flera år i förvildat tillstånd.

 

När binas antal i kupan icke är så stort, att det räcker till att bilda ännu fler eftersvärmar, dödas de återstående visarna, om sådana finnas, innan de framkommit ur sina celler, och den sist framkomna visen får behålla spiran i den gamla bostaden. Och när sommaren skridit framåt, börjar åter förberedelserna inför vintern.

 

                                            *

 

Utom de nu beskrivna sysslor finnas andra, som med bestämd arbetsfördelning noggrant utföras. Sålunda ha somliga bin till uppgift att hålla rent i kupan och i cellerna, andra att vädra i kupan, i det att de stå framför ingången och fläkta med sina små vingar, andras sysselsättning är att hindra tjuvbin och getingar från att stjäla honung samt att stänga vägen för vaxmalen, som söker tränga in i kupan för att lägga sina ägg i vaxkakorna, på det att dess larver må få leva av honungen.

 

Under senare tid har man uppfunnit bikupor av annan form än de vanliga. Dessa äro dels av trä, dels av halm och så inrättade, att kakorna med honungen kunna uttagas, utan att bina skadas, och, sedan honungen uppsamlats, åter ditsättas. Härigenom sparas mycken möda för djuren, i det dessa icke behöva bygga nya vaxkakor utan i stället genast kunna insamla honung i de gamla.

 

                                            *                    *                    *

 

Biskötsel idkas numera i all Sveriges landskap söder om Dalälven men torde näppeligen med framgång kunna bedrivas nordligare, ehuru man vet , att en prost vid namn Tideman 1749 lät föra bikupor 60 mil på slädföre ända upp till Rödön i Jämtland, där bina trivdes väl i fler år och lämnade både svärmar och honung. Även under senare åren lära bin ha trivts i trakten av Sundsvall.

 

I forna tider var biskötseln en folknäring vida mer än nu. Honung var ju också då långt mera behövlig dels till beredning av mjöd, dels före sockrets allmännare spridning. Vaxet hade naturligtvis stor åtgång till matlagning och till beredande av vaxljus för den katolska gudstjänsten m.m. Konung Gustav Vasa lät befolkningen i del av Småland inbetala sina skatter i honung och vax. Under 1700-talet gick biskötseln betänkligt nedåt, men många funnos dock, som fortfarande vårdade sig om denna näring. En bror till Linné, pastor i Stenbrohult, skördade et år 705 kilogram honung och 42 kilogram vax, och stadskomminister Wiselgren i Växjö ägde år 1877 icke mindre än 464 bikupor, ur vilka han skattade 20 hektoliter honung och 148 kilogram vax.

 

Riktigt säkra uppgifter om biskötselns ställning i vårt land har man ej, men man vet , att utförseln av vax under de senare åren överstigit införseln med över 6,000 kilogram, och säkert äger Sverige nu vid svärmningstiden varje år minst 100,000 bikupor, som otvivelaktigt inbringa sina olika ägare i södra och mellersta Sverige s. k. ”biskötarföreningar”, som åtnjuta ganska betydande årliga understöd av länens hushållningssällskap. Att biskötseln visserligen är i dubbel mening en ”binäring”, låter sig ej förnekas, men väl vårdad, ger också lantmannen en ingalunda föraktlig ”biinkomst”.

 

 

 

Det var förmodligen under fjärde klass, vintern 1950-51, i Hörnetts Folkskola i Själevad, strax söder om Örnsköldsvik, vi hade ”Läsebok för Folkskolan”  tryckt år 1908, som högläsningsbok.

Jag tyckte om att läsa och vid terminens slut fick jag behålla mitt exemplar. Jag tror att det var lärarinnans högst egna beslut (garanterat preskriberat numera).

Den var hårt sliten av mångårig användning. Svärfar i Södertälje har som pensioner som en av sina hobbies bokbindning, och han har försiktigt restaurerat den till en sammanhängande bok igen.

 

Den har under åren alltid med stort nöje och behållning bläddrat i den, och läst lite här och där, när jag för några månader sen upptäckte (eller möjligen återupptäckte) artikeln om bin och biodling.

 

Det jag oftast läst är den underbara dikten ”Dumboms Leverne” av Johan Henrik Kjellgren!

Slutversen lyder: ”Vår Dumbom lade sig en afton

                      helt frisk och sund till själ och kropp

                      men steg om morgon stendöd opp.

                      O vandringsman, gnothí seávton.

 

Detta är en intressann variant som religionsforskarna, såvitt jag vet, inte behandlat.

 

En inte vidare duktig biodlare, Bosse Malmgren.

  Tillbaka. 
 
   Webbgubbe: Bosse Malmgren